Ett replikskifte ur Intra 2/2002.

Är en konsekvent hållning ett övergrepp?

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ur Intras Välkommenbroschyr:

Ändå är det möjligt att ringa in de miljöer där kränkningen blivit en del av vardagen. I sådana miljöer:

• talar man ofta "över huvudet" på den funktionshindrade,

• talar man ofta om den funktionshindrade i tredje person trots att denne är närvarande,

• skämtar man ofta nedsättande om honom/henne,

• använder man hot och olika typer av bestraffningar i uppfostrande syfte,

• begär man att alla anställda ska vara konsekventa och inta samma hållning mot vad man uppfattar som oönskat beteende hos den funktionshindrade,

• försöker man ena personalgruppen genom att skapa någon yttre fiende (tex förvaltningen, någon anhörig eller i värsta fall, den funktionshindrade),

• flyter gränserna mellan personalens privatliv och arbetsliv.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

HEJ!

Jag tackar för en mycket bra tidning. Välkommen-foldern kommer lägligt inför sommaren. Jag tycker att den är mycket bra. Men jag måste fråga om hur ni tänkte när ni formulerade er i avsnittet psykiska övergrepp. Ni skriver att det är möjligt att ringa in de miljöer där kränkningen blivit en del av vardagen och ger exempel. Det är punkten _"begär man att alla anställda ska vara konsekventa och inta samma hållning mot vad man uppfattar som oönskat beteende...", som jag reagerar starkt inför. Hur har ni tänkt omkring detta? Vari menar ni att kränkningen ligger?

Själv är jag enhetschef för verksamheter för personer med utvecklingsstörning och autism. Där är ett gemensamt förhållningssätt en av hörnstenarna i verksamheten. Det innebär inte att man inte ändrar förhållningssätt varefter man ser att det fungerar bra eller inte. Min erfarenhet är, att det är när man inte vet hur man ska förhålla sig, som det ligger nära till hands att man skämtar bort, blir irriterad över sådant man inte förstår, "hotar" eller tar till andra kränkande förhållningssätt. Det gäller inte bara inom min verksamhet utan i all människovårdande verksamhet.

Så som ni har formulerat er i artikeln tycker jag att det är mycket olyckligt och dessutom felaktigt.

Margareta Jozwiak-Sjödahl

Enhetschef, Karlshamns kommun

HEJ MARGARETA!

Tack för dina synpunkter.

Jo, jag har fått fler påstötningar från de som inte gillar just den skrivningen. Så jag ska försöka förklara hur jag tänkt.

Den fråga som ofta kommer upp är:

Hur ska vi (personalen) förhålla oss till NN när han gör så?

Det som NN gör är då ofta (men inte alltid) något negativt. Man vill hitta ett sätt att handskas med ett oönskat beteende och man vill hjälpa NN att sluta bete sig på ett sätt som kan förstöra hans/hennes framtida möjligheter att leva bra.

Och så enas man. Man ska vara konsekvent. För hur blir det om alla i personalen beter sig olika? Förvirrande. För alla.

Vid sådana diskussioner är det ofta (men inte alltid) den som förespråkar en restriktiv linje som segrar. Det är alltid lättare att förespråka en rak och bestämd hållning än att ge utrymme för olika tolkningar och individuellt bemötande.

Men alla i personalen har olika relationer till NN. Det gemensamma förhållningssättet som man beslutat sig för passar kanske för några men inte för alla. Den väv av mycket speciella relationer som t ex en gruppbostad utgör försöker man snöpa in i en enda fåra. Min erfarenhet är att detta sällan lyckas.

De som bor i en gruppbostad använder personalen till olika saker. Ibland är man pappa eller mamma, ibland busiga lillasyster, ibland är man kompis, ibland hyggliga storebror, ibland är man lärare, ibland är man hushållsapparat och ibland är man bara någon som finns där. Olika personal kommer genom sin läggning att motsvara olika behov hos de som man möter i gruppbostaden. Beroenden och betydelsefulla relationer uppstår vare sig man vill det eller inte. För dessa individuella relationer måste var och en i personalen ta ansvar. Man kan aldrig gömma sig bakom ett kollektivt beslut om ett visst bemötande.

För min erfarenhet är att den som bor i en gruppbostad vill att personalen ska vara sig själva. Man vill kunna lita på att de faktiskt tycker som de säger och att de inte gör det på grund av ett konferensbeslut.

Att ta ansvar för sin egen unika relation innebär också att man på ett professionellt sätt är beredd att ifrågasätta vad man gör och hur man gör det. Att man kan diskutera och förhålla sig kritisk.

Om det gemensamma förhållningssättet handlar om detta: ansvarstagandet och reflektionen, då är jag med. Annars inte.

Det finns såklart speciella undantag. Då man måste enas i gruppen. Då alla måste säga nej. Eller ja. Oftast handlar det om att någons hälsa allvarligt kan försämras om man inte gör så. Men, och det är det viktiga, då måste man vara öppen med detta och inse att det man gör faktiskt är en kränkning. Om man lät bli skulle det vara ett än värre övergrepp. _ Så svårt är arbetet!

Grundfrågan är ändå här som alltid: Hur skulle du själv reagera om de som du mötte dagligen plötsligt började bete sig lika mot dig i vissa situationer på grund av att de beslutat sig för att göra så på något möte där du inte fick vara med? Skulle du då känna förtroende för dom?

Hans Hallerfors

Redaktör, Intra.