Debattartikel ur Intra 2/2004

–––––––––––––––––––––––

Vitsen med att avveckla de stora institutionerna var att de människor som där bodde skulle få möjligheten att finnas i det vanliga samhället som alla andra. De skulle kunna delta i det spontana sociala livet, som att gå till kiosken och banken etc.
Idag har det på flera håll blivit så att man har återanvänt till före detta institutioner. Man har skapat daglig verksamhet och nya gruppbostäder på samma ställe där det förut var vårdhem.
Utav rationella skäl ska de ligga vägg i vägg. Men det var ju just det man ville undvika när vårdhemmen lades ner...
Det här känns som ett stort bakslag för integreringstankarna bakom vårdhemsavvecklingen.
Kommunerna anför snäva ekonomiska ramar och att lokaler stor tomma.
Jag tycker att här är man nära att uppnå det som Goffman* beskriver som stigmatisering. Syftet med vårdhemsavvecklingen var ju att få bort den här sociala stämplingen.
Man placerar människor som avviker på platser som är geografiskt åtskilda från samhället igen!
Här är ju människor som behöver det lätt för sig att komma i kontakt med andra. De ska inte bo avsides, långt från affär och kiosk.
Var har Kyléns helhetssyn på människan tagit vägen?
Varför reagerar inte FUB med flera organisationer?
Var det här meningen med LSS?.

Ert förra nummers insida var dessutom utmärkt om den utbildningsdränering som pågår i verksamheterna (också en tillbakagång till undanträngda institutioner känns det som).

Stefan Lundborg, Vårdare

*Goffman är en amerikansk forskare som var bland de första att beskriva livet på anstalt.