Artikel i Intra 2/2003.
GRUPPBOSTDERNA har i det
stora hela behllit sin form sedan de brjade byggas p 1980-talet. Men det
finns en stor skillnad. Arbetsledningen har flyttat ut. Under landstingsepoken,
d de flesta gruppbostder byggdes, fanns oftast arbetsledningen direkt p
plats. Frestndaren fanns med i omsorgsarbetet och hade ett mer direkt
inflytande ver hur arbetet utformades i grupp-bostaden. Idag har de flesta
frestndare ansvar fr tre eller fler enheter. Ofta hinner de bara beska
gruppbostaden en gng i veckan.
Jeanette Bemvn om sin tid
som frestndare:
Jeanette Bemvn r inte den som rds utmaningar. Redan som 20-ring vikarierade hon som frestndare och som 25-ring hade hon ansvar fr tre gruppbostder med ver 35 anstllda. Men kraven och de stndiga personalkonflikterna satte stopp fr hennes vidare arbete som frestndare. Hon orkade inte.
Kanske r Jeanette Bemvn ett skolexempel p hur det gr nr det gr riktigt illa. nd r det inte ngon deprimerad eller uppgiven fre detta frestndare som sitter framfr mig. Bara ngon som brjat orientera sig i en annan riktning. Hon r fortfarande sjukskriven p 25%, resten av tiden arbetar hon p SKTF:s fackexpedition i Uppsala. Hon har fullt upp och hon r nog en sdan mnniska som alltid kommer att ha fullt upp. ven nr hon r sjukskriven och slickar sina sr efter arbetet inom handikappomsorgen i Uppsala. En kompetent och duktig yrkeskvinna. S hur kunde det g s fel?
Jeanette Bemvn gick ut som utbildad underskterska frn gymnasiets vrdlinje 1990. Hon var d 18 r. Under ett r arbetade hon som underskterska, sedan kndes det inte riktigt som om det var underskterska hon ville bli. Det var fr lst, fr ofritt och reglerat. Hon kunde inte vxa i det yrket, knde hon.
Det var d Kurt kom in p scenen. Kurt Eugensson var vrdare i en gruppbostad och tillika facklig frtroendeman. P ett mte berttade han om handikappomsorgen och Jeanette spetsade ronen. Det lt intressant. Hon ringde och skte jobb.
- Hur kom det sig att du tyckte det verkade intressant?
Hade du mtt funktionshindrade frut?
- Nej...jo vnta, en av vra bekanta hade en gravt utvecklingsstrd pojke. Jag och hans storasyster var bstisar i sex r. Jag tror han betydde en del fr mig d. Men mest berodde nog mitt yrkesval p att jag tyckte det lt fritt. Man slapp de vita klderna. P sjukhuset r allt s styrt.
S Jeanette skte jobb. Och med Kurts rekommendationer i ryggen s fick hon det.
- Jag fick ett vikariat och d sade jag upp min fasta tjnst p sjukhuset. Men brjan blev nd en chock fr mig. Jag fick veta att detta var "det vrsta stllet". Dom hade svrt att f folk dit, ja, dom mer eller mindre tog in folk direkt frn gatan. Hade det inte varit fr Kurt hade jag knappast orkat. Men han hade ju sina fackliga uppdrag och var inte alltid dr. Han var vldigt viktig fr mig. Att han sg mig och trodde p mig. Jag var ju bara 19 r d. Och redan frn brjan fick jag vara med och tackla svra problem. Det bodde en person med ett vldigt svrt uttagerande beteende dr. Och vr chef p stllet var inte till ngon hjlp. Han missktte sitt jobb.
ret drp blev lget ohllbart p gruppbostaden. Chefen fick sluta och Jeanette och Kurt kallades upp till frvaltningen.
20 r och frestndare
- Dom frgade om Kurt kunde ta ver gruppbostaden, men han tackade nej. Han ville att jag skulle ta det jobbet fr, som han sa, "jag hade ju framtiden fr mig". S jag var bara 20 r nr jag fick ansvaret som frestndare fr den enheten. Och det blev tufft. Frst gllde det att ver huvud taget f folk att komma i tid. Det var en stkig personalgrupp dr. Dr fanns bde alkoholproblem och t o m stlder. S det blev mycket strul. En del slutade och ngra blev omplacerade. Efter nio mnader blev jag istllet gruppledare fr enheten. D tillsattes en frestndare som fick ansvar fr vr och tv andra gruppbostder. Med henne gick det ltt att jobba, jag knde att jag hade hennes std. Hon var bra.
- Frekom det vergrepp?
- Nej, inte i egentlig mening. Men det dr r s svrt, nr man arbetar med mnniskor som r i en beroendestllning. Faktum r ju att det frekommer vergrepp i varenda verksamhet. Dagligdags. I alla fall om man ska ta LSS p allvar.
Innebrden i handikapplagen, LSS, konfronterades Jeanette p allvar med nr hon 1994 brjade lsa det Sociala omsorgsprogrammet i Gvle p distans. Efter tre r var hon frdig.
- Jag knde att det var min grej. Att jobba som frestndare. Och LSS r en fantastisk lag. Jag r stolt ver den.
- Kan man vara stolt ver en lag?
- Ja, det kan man! Jag har varit i Estland tv gnger. P institutioner dr. Och d tnker jag att s var det i Sverige frr. D fanns ingen respekt fr integriteten. Samma nr jag utbildade mig och kunde tillgodogra mig brukarperspektivet. D mdde jag jttedligt nr jag frstod hur mnga missar jag gjort nr jag arbetade. Som nr vi tog TV-sladden frn en av kvinnorna fr att hon inte skulle sitta uppe hela ntterna och titta p TV. P eftermiddagen tvingade vi henne dessutom att promenera innan hon fick tillbaka sladden. Hon blev jttefrbannad sklart. Hur kunde vi bara gra s? Det r s mnga sdana vardagsvergrepp som pgr ute i verksamheterna utan att ngon tnker p det. Om alla fljde LSS mlsttning skulle sdant inte hnda lika ofta. Drfr mste man knna stolthet ver LSS. Och gldje.
- Det lter nstan religist?
- Haha. LSS det r min bibel. Eller var...
Under studierna hade Jeanette vikarierat en del som frestndare och1997 var det dags fr henne att axla ansvaret fullt ut. Hon fick ansvar fr tre enheter med sammanlagt 35 tjnster (hel- och deltider) och 15 boende.
- P ett av boendena arbetade personer som tidigare arbetat p vrdhemmet, Hgaby. Det var strikta rutiner som gllde. Alla skulle duscha klockan sju p kvllen. Gemensamhetsutrymmet kallades fr "dagrum" och det var ungefr s det var. Som om inget hnt nr man flyttade ut. Personalen sa att det var viktigt fr de boende att allt var som de var vana vid. S hr eftert kan jag kanske hlla med dem till viss del. Det var inte ltt. Det r klart att de reagerade nr jag som var s ung kom och talade om fr dom hur dom skulle jobba. Det hnde s mnga konstiga saker. Till slut lyckades jag nd f igenom att de som bodde dr skulle prova p att ta sin mat i den egna lgenheten. Efter det ville de aldrig mer ta i gemensamhetskket. Samma var det med inkpen - man kpte in det mesta gemensamt, toapapper, tvttmedel, tvl o s v. Och sedan tvttade man alla klder tillsammans. Vi brjade upprtta individuella planer och personalen fick utbildning i LSS. Men det gick trgt. nd tror jag att jag lrde mig mycket dr. Jag var nog lite fr ivrig. De som bodde i den dr gruppbostaden klarade ju inte allt. Och det r ju inte alla som vill ha strre frihet. Ibland mste man hejda sig och g sakta fram. Jag tror att den personalen lrde mig det.
Men Jeanette hade kvar sina hga ambitioner. Hon tlde inte missfrhllanden.
- P en av enheterna hamnade jag i en vldsam konflikt med personalen. Jag upplevde det som att dom inte lyssnade p dem som bodde dr. Personalen bestmde allt, srskilt nr det gllde regler fr baslgenheten. De som bodde dr fick inte komma in dit nr de sjlva ville, utan personalen hade inrttat speciella ppettider. Jag frskte vara tydlig och kmpade hrt fr att ndra personalens tnkande. Jag kunde inte acceptera att de boende blev s illa behandlade av ngra personer i personalgruppen. Jag ordnade utbildningar i LSS men det hjlpte inte s mycket. Det fanns stora spnningar inom personalgruppen men p ngot stt enades dom mot mig. Jag blev kraftigt motarbetad, speciellt av en kvinna, och till slut orkade jag inte med det hela. Jag blev sjukskriven i tre veckor. Nr jag kom tillbaka fick jag handledning men det var nog fr sent. Jag jobbade ytterligare ett halvr, men sedan gick jag in i vggen. Jag fick magsmrtor och en svr depression.
Nr Jeanette talar om den gruppbostaden blir hon bde upprrd och ledsen. Det mrks att striderna runt den satt sina spr. Men idag, tv r senare har Jeanette ftt lite distans till det som hnde.
- Jag har kontakt med frestndaren som arbetar p det dr gruppboendet. Hon har informerat mig om hur det r dr nu. Det r helt underbart att hra hur bra det r. De boende bestmmer mera sjlva och flera av dem som jobbade dr frut har slutat. S hr i efterhand knner jag att det var vrt varenda tr jag fllt.
Jag tror att jag egentligen r en bra frestndare. Men, jag har svrt att sga nej nr ngon frgar om jag vill stlla upp. Jag vill ju vara duktig. Jag var vldigt ung nr jag tog p mig allt det dr ansvaret. Kanske fr ung. Och innan var det nog s att alla hade tyckt om mig och det jag gjorde. Kanske var jag rdd fr att inte vara omtyckt. Nr det krvade till med personalen p den sista gruppbostaden och dom visade att dom inte gillade mig, d tog det mig hrt.
Kanske har jag ocks lite svrt att klara av stressen. Ngra anhriga stllde vldigt hga krav och om vi inte levde upp till dem s hotade de med att anmla. En del frldrar r ju inte precis snlla. Och personalen sa: "Du ser bara till de boendes bsta, du glmmer bort oss". Och frvaltningen hade sina krav. Jag blev vldigt ensam och knde mig pressad frn flera olika hll.
Samtidigt berrde det mig illa att se hur de boende pverkades av oss, hur vi kunde styra deras liv nstan totalt. Om man tar LSS p allvar s fr det inte g till s. D mste den enskilde f mjlighet att bestmma sjlv. Det sker alltfr sllan idag. Jag ville att det skulle bli s, men kanske hade jag fr brttom?
- Tycker du att du har ftt ett bra std frn din
arbetsgivare?
- Bde och. Jag hade nog behvt att ngon hade sett mig nr det brjade g dligt. Och jag hade nog behvt handledning lngt tidigare. Det hade varit bra om ngon frgat: "kan du verkligen ta det hr?" Och man fick inte mycket feed-back precis. Ingen som talade om fr mig nr de tyckte att jag gjort ngot bra. Frn brjan hade jag ju Kurt som stttade mig, men nr han gick i pension blev jag vldigt ensam.
- Kommer du att arbeta som frestndare i framtiden?
- Nej. Inte som det knns nu. Jag brjar f andra planer. Det fackliga arbetet r vldigt kul. Troligen kommer jag att fortstta med ngot liknande. Det finns s mycket jag vill gra.
Och Jeanette skyndar vidare till ngot mte. Hon har ftt distans till ren som frestndare. Och till sig sjlv.