Artikel i Intra 2/1999.

Lill Jansson har arbetat som vårdare i många år. I höstas genomförde hon en rad intervjuer med personal i gruppboenden, 34 vårdare och fyra chefer. Resultatet blev en 10-poängsuppsats i pedagogik vid Göteborgs universitet. Detta är ett sammandrag av denna uppsats.

Att förstå sitt uppdrag

Av Lill Jansson

Vårdarnas yrkesroll är otydlig. När olika vårdare beskriver sitt arbete är det ofta svårt att förstå att det är samma yrkesroll de talar om. En stor del av yrkeskåren har inte förstått vari deras uppdrag ligger. Kunskaperna om LSS målsättningar är obefintliga eller bristfälliga.

I en organisation som erbjuder utvecklingsstörda människor stöd och service är det naturligtvis de personer som gör detta, som ska betraktas som nyckelpersoner. Arbetsledare och chefer har ett stort ansvar, men det är vårdarna som står för mötet med den utvecklingsstörde individen.

Trots det är det för det mesta cheferna som åker på kurs och utvecklar sina ledaregenskaper. Men i dagens förvaltningar får chefer en allt mer administrativ funktion. Från att tidigare ha funnits med i verksamheten har deras roll som motiverare och katalysator i det närmaste försvunnit. Samtliga vårdare som jag intervjuat i min undersökning träffar sina chefer bara ett par timmar varannan eller var tredje vecka, då man har personalmöte.

"Ta hand om" eller vara ett stöd

Arbetet med personer med utvecklingsstörning har förändrats radikalt. Tidigare var vårdarnas uppgift att vårda, vilket ofta fick betydelsen att ta hand om. Det är stor skillnad på att ta hand om någon och att vara ett stöd. För att ta ett tydligt exempel: om en vårdares uppgift tidigare var att laga den utvecklingsstörde personens mat och klä på henne, så är samme vårdares uppgift idag att stödja henne i att själv laga sin mat och själv klä på sig.

Denna perspektivförskjutning är inte bara omvälvande för berörda parter, den ställer också helt andra krav på personalen. Det är skillnad på att vårda någon man anser vara sjuk och att stödja en person med speciella behov.

Trots denna perspektivförskjutning verkar många vårdares syn på sitt arbete inte ha förändrats. Det är inte ovanligt att man benämner sig själv som "kommunal piga" eller "professionell hemmafru" och tycker att arbetet till största delen består av att hålla golven rena och kylskåpet välfyllt.

Detta stämmer dåligt överens med målsättningarna i LSS - att den utvecklingsstörde har rätt att leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt. Många vårdare brister i sitt uppdrag - att stödja. Detta är inte så underligt med tanke på att vårdarna tidigare verkat i en organisation där reflektion och ett målinriktat arbete utifrån rättsliga principer, inte prioriterats. Men det finns också klara brister i kommunernas sätt att tillgodose vårdarnas behov av kunskap om deras nya roll.

Klarar personalen sin uppgift?

Gruppbostaden är en bostad med särskilt stöd. I detta, sitt hem, har varje person rätt att få det stöd och den hjälp hon eller han behöver. Behoven skiljer sig åt eftersom det är individer som bor i gruppbostaden. Inte ett kollektiv. Det är stor skillnad.

Klarar personalen denna uppgift? Tidigare talades det sällan om stöd utifrån individuella termer. Då var det kollektivet som gällde. Vi pratade om hur vi bäst skulle vårda eller uppträda mot utvecklingsstörda personer. Vad behöver denna grupp människor bäst, frågade vi oss. Idag ska vårdarna ställa sig frågan: Vad har denna individ för behov? Vad behöver Berit? Och vad behöver Bosse?

Vilka är vårdarna?

Vilka är då de som ska förmedla detta stöd?

Flera av de vårdare som intervjuats har varit i yrket länge. En inte ovanlig historia är att man bodde i närheten av någon större institution och när de egna barnen blev större ville man ut i arbetslivet. Då föll det sig naturligt att man sökte arbete som vårdare. Närheten till arbetsplatsen var en fördel och av dem som anställde betraktades det som en merit att man fostrat egna barn.

"Det började med att min granne började arbeta på vårdhemmet. Hon gjorde det på kvällar och innan hennes man kom hem från jobbet så passade jag hennes ungar, Efter ett tag tänkte jag att jag kunde ju också börja jobba där. Och så kunde hon passa mina barn en stund på eftermiddagen. Det var hemskt spännande i början. På jobbet fick vi ju lön för samma jobb som vi gjorde hemma utan lön. Sedan när barnen blev lite större, ja, då jobbade vi heltid. Det var väldigt många som gjorde så. Ett tag var det nästan hela gården."

Även bland dem som varit i yrket en kortare tid är det svårt att finna personer som verkligen haft som mål i sitt yrkesliv att arbeta som vårdare. Bland dem som har en vårdarutbildning i någon form, fanns det visserligen en tanke om att man ville jobba med människor - eller vård av människor, men därmed inte sagt att det var personer med utvecklingsstörning som man ville jobba med. Att så blev fallet handlar i de flesta fall om att det var den verksamhet där det var lättast att få anställning.

"Jag gick på vårdlinjen på gymnasiet. Varför vet jag inte riktigt, det bara blev så. Egentligen ville jag jobba på sjukhus, jag hade praktiserat där. Men när jag gick ut gymnasiet fanns det inga jobb på sjukhuset. Så då började jag på en gruppbostad."

Ett annat skäl kan vara arbetsvillkoren:

"Jag var mest intresserad av arbetstiderna. Jag hade tänkt att hålla på med konsthantverk vid sidan om. Då är det bra med deltid. Så då började jag på en gruppbostad."

Tillgången till arbete, möjligheten till en anställning utan formella meriter och de möjligheter som arbetstidens förläggning ger, anges genomgående som de viktigaste anledningarna till yrkesvalet.

Vårdarna är också en påfallande brokig skara. Skillnaderna är stora vad gäller ålder, utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet.

Utbildning

Vårdarna själva har ofta en ambivalent inställning till utbildning. De som saknar utbildning anser att de är lika duktiga som de som har adekvat utbildning. De som har en vårdarutbildning anser generellt heller inte att de gör ett bättre arbete. Däremot tycker båda dessa grupper att en specifik vårdarutbildning som handlar om utvecklingsstörning, ska ställas som ett kvalifikationskrav när kommunen anställer nya vårdare. Skälet till detta är inte de kunskaper som verksamheten då tillförs, utan en förhoppning om att därigenom höja yrkets status.

"Ska lönerna någonsin bli högre i det här jobbet så måste statusen bli bättre. Som det är nu verkar alla tror att det här är ett skitjobb som vem som helst klarar av."

En högre status skulle inte bara bidra till högre löner, tror man. Den skulle också öka självförtroendet bland vårdarna. En av vårdarna, som nyligen genomgått en nästan ettårig personalutbildning säger så här:

"Jag vet inte om jag lärde mig så mycket direkt. Det bästa är att jag har papper på att jag kan det här jobbet. Häromdagen blev det tjafs mellan mig och en anhörig. Vi tycker nästan alltid olika och jag har alltid gett mig. Men nu när jag gått utbildningen så känner jag att jag kan det här och att jag har bevis för det. Så därför sa jag till henne: Jag tycker du ska lyssna på mig. För jag kan det här."

Man tror också att en högre utbildning skulle resultera i ett bättre samarbete med de närmast överordnade. Cheferna skulle få ett större förtroende för personalen.

"Man märker att chefen lyssnar mer på de som har utbildning. Det verkar som han tror att de kan jobbet bättre. Bara för att de pratar på ett annat sätt och så."

En liten grupp vårdare skiljer sig markant från de andra i synen på kvalifikationskraven. De förespråkar en lång högskoleutbildning som grundkrav för vårdarna.

"Utbildningen ska vara lång, tre fyra år på högskolan. Det här jobbet innehåller så mycket och det tar lång tid att lära sig grunderna. Det är klart att man kan lära sig saker i jobbet, men då får vi vända på allt i så fall - då får det vara så för alla yrken. Om vi kan lära i jobbet så kan väl socialsekreterarna också lära i jobbet. Varför är det viktigare att veta hur man ska behandla någon som söker socialbidrag och veta vad den har för rättigheter, än att veta hur man ska vara med en som är utvecklingsstörd. De har ju också rättigheter. Nä - alla behöver långa utbildningar. Och att lära känna sig själv, att kunna hantera sig själv...sina känslor, det kan man väl inte lära sig som sjuttonåring när man går på gymnasiet. Det tar lång tid. Därför ska utbildningen vara lång."

Men de flesta vårdarna har en i grunden negativ inställning till utbildning. Denna inställning är förståelig utifrån yrkets historia. Har man som vårdare i många år betraktats som fullt kapabel att utföra sitt arbete även om man saknar utbildning, är det naturligtvis svårt att se varför man nu helt plötsligt skulle behöva en sådan. I synnerhet om man upplever att arbetsuppgifterna är de samma som de alltid har varit.

Arbetsgivarens inställning

Även arbetsgivaren har en kluven inställning till behovet av utbildning. I platsannonserna brukar det stå att "vårdarutbildning eller annan form av lämplig utbildning är önskvärd". Därefter ser man ofta det lilla tillägget: "Vi fäster stor vikt vid personlig lämplighet". Just det där sista gör att arbetsgivaren inte är tvungen att anställa någon med adekvat utbildning, eller ens prioritera någon som har vårdarutbildning framför någon som inte har det.

Att en person genomgått vårdarutbildning är främst inte en garanti för att hon eller han har vissa kunskaper, anser arbetsgivaren. Man vet heller inte vilka ämnen som ingår i t ex en vårdarutbildning. Däremot visar utbildningen att den arbetssökande har ett intresse av att arbeta med människor.

"Är man villig att genomgå en vårdarutbildning på ett par år, så visar det i alla fall att man är intresserad av denna typ av jobb."

Tänk om man hade den synen på andra yrkesgrupper! Att man, när det gäller en golvläggare efter genomgången utbildning, inte utgår från att han kan lägga golv utan bara att han är intresserad av golv. Eller att en jurist inte skulle kunna lagen, bara tycka att den är intressant.

Man säger också:

"Oftast väljer man väl en utbildning som man är lämpad för, men så är det ju inte alltid. Därför är det bra att jag inte behöver anställa någon bara för att den har rätt utbildning. Det skulle inte gå."

Det ska tilläggas att många av de intervjuade vårdarna har ett mycket stort inflytande på den rekrytering som sker. När det väl är dags att anställa någon är det inte alls säkert att vårdarna förespråkar en person med utbildning, trots att samma vårdare egentligen anser att endast utbildad personal ska arbeta på gruppbostaden.

Men det finns arbetsgivare som har en annan syn på utbildning. Så här sade en:

"Egentligen borde vårdare ha en annan typ av utbildning, som kanske socialpedagogutbildning eller fritidspedagogutbildning."

Ändå är det svårt att förstå arbetsgivarens skäl till att inte konsekvent prioritera utbildad personal. Kanske ligger det något i vad följande vårdare säger:

"Vet du, de vill inte att vår status ska höjas, eller våra löner, eller att vi ska få mer att säga till om. De tycker att det är bra nu. De tycker att de kan det mesta bättre än oss. De tycker inte att vi ska ha mera lön. De klagar själva på sina löner. Tänk om vi skulle ha lika löner som de. Ha,ha - det skulle de aldrig klara av. De behöver oss mer än vi behöver dem. Utan dem måste vi ändå jobba, men utan oss har de inget jobb. De är nöjda nu."

Vid rekrytering och utbildningsinsatser är det arbetsgivarens intresse av kontroll som styr. Är det så att personliga egenskaper prioriteras för att dessa fyller arbetsgivarens syfte med att kunna styra personalen? Görs detta till priset av formella kvalifikationer - i form av utbildning - som skulle kunna främja de utvecklingsstörda personernas behov och rättigheter?

Personlig kompetens

Den personliga kompetensen är central i vårdarnas yrkesroll. När man kan ge stöd och service till en människa som har svårigheter att själv fatta beslut, ställs man inför svåra val. Hur kan en vårdare vara säker på att hon respekterar den enskilde individens integritet? Vad är skillnaden mellan att ge ett gott råd och att manipulera?

Den personliga kompetensen handlar om etik, ansvar, hänsyn, respekt och flexibilitet. Hur ska man förhålla sig till en person som inte klarar av att duscha, äta eller gå på toaletten själv? Hur ska man bemöta en person som hela tiden väntar på att vårdaren ska tala om vad och hur man ska göra?

"En kille kommer alltid och frågar vad han ska göra. Och frågar jag honom att vad tycker du själv, så säger han att det vet la inte jag. Och den killen...han gör precis som man säger. Säger jag att jag tycker att han ska städa sitt kök...så gör han det. Jag styr ju hans liv. Jag försöker att tänka på vad som är bäst för honom - men ärligt talat: hur f-n ska jag kunna veta det?"

Många av vårdarna som ingick i undersökningen besvarade frågan om vilka kunskaper de ansåg sig behöva i sitt yrke, med tystnad eller med skratt. Flera sa: Det har jag aldrig tänkt på.

Ovanan att reflektera över sin yrkesroll är påtaglig. Kanske har ingen tidigare ställt den frågan. Eller, som i flera fall, där man har funderat men ingen har lyssnat. Effekten har blivit att man varken inför sina kollegor eller inför sina chefer för sådana resonemang. Som en följd av den bristande dialogen reagerar man negativt på förslag från t ex den närmaste chefen utan att själv komma med några konstruktiva motförslag.

"De där uppe säger hela tiden att vi ska säga vår åsikt. Men när vi gör det, så struntar de i oss i alla fall och tycker att de själva vet bäst. Det är ingen idé för oss här nere att säga nåt. Jag vet en gång för många år sedan (här ges ett exempel, min anm.) då försökte jag säga nåt och jag visste att jag hade rätt...Men det var ingen som lyssnade. Efter flera år kom de på att jag hade rätt. Men då hade de väl glömt vad jag sagt. De trodde väl att det var något som de själva hade kommit på."

Efterhand nämner vårdarna en rad kompetenser som de anser sig behöva i sitt yrkesutövande. Det rör sig om allt från att ha en övertygelse om människors lika värde och lika rättigheter, till kunskaper om hur man syr gardiner. Tre tydliga kompetenser framträder: Tålamod, lyhördhet och empatisk förmåga.

Tålamod

En utveckling och förändring hos de personer som bor i gruppbostaden sker i många fall efter en oerhört lång process.

"Det kan ta flera år för en människa att lära sig knyta sina skor. Då måste man ha tålamod. Att inte ge upp efter några månader även om det verkar som han aldrig kommer att lära sig det. För till slut går det, kanske."

Ett annat uttryck för tålamod handlar om att stå ut:

"Det bor en kvinna här. Hon tjatar verkligen hål i huvudet på en. Hon tjatar hela tiden om samma saker, om och om igen. Efter ett tag blir man ganska trött."

Lyhördhet

Många av dem som bor i gruppbostäderna saknar verbal förmåga och uttrycker sig på andra sätt än med talspråk. För vårdaren gäller det att förstå vad t ex ett ansiktsuttryck eller ett skrik betyder.

"En av killarna kan inte prata. Fast han vill en massa saker och tycker en massa saker. Så han ojar sig och hoppar upp och ner. Då måste jag vara lyhörd annars fattar jag inte vad han menar."

Att vara lyhörd innebär också att förstå att det som verkligen sägs inte alltid är det som menas:

"När B säger att hon måste gå till affären och köpa näsdukar, så vet jag att hon egentligen vill ut på stan. Kanske kolla lite i affärer eller gå och fika. Hon vet att hon har massor av näsdukar hemma, hon vill bara ut."

Lyhördheten är en form av förtrogenhetskunskap. För att kunna tolka rätt så krävs erfarenhet. När man gör dessa tolkningar så underlättar det om man i en arbetsgrupp hela tiden reflekterar över det arbete man utför och varför man utför det. Man kan också få hjälp av kollegor som har större erfarenhet och som kommit en bit på vägen i arbetet med att förstå vad en person egentligen menar. Men inte alltid:

"När jag började här så tänkte jag att jag skulle kunna lära mig så mycket av dem som jobbat länge. Men jag vet inte. De tar hand om dem. Jag menar, de verkar tro att de som bor här inte klarar av någonting alls. Men det värsta är att jag också börjar bli sådan. Jag glömmer mer och mer det jag lärde mig i skolan. För ingen annan gör så."

Vårdarens yrke har så radikalt förändrats under senare år att det blivit ett nytt yrke. Det innebär att en människa som arbetat i många år i själva verket har sina grundläggande erfarenheter av ett annat yrke.

Empati

Den empatiska förmågan är större än att bara fråga sig själv hur man personligen skulle ha upplevt en specifik situation. Empati innebär framför allt en förmåga att sätta sig in i och förstå en annan människas upplevelsevärld. I intervjuerna framkommer det att vårdarna menar olika saker när de talar om empati. Jag tror att vårdarna som yrkeskår saknar en gemensam terminologi. Detta påverkar också deras professionalitet. Hur vet man att man arbetar mot samma mål om man inte är överens om betydelsen av olika ord.

De flesta anser att såväl tålamodet, lyhördheten och empatin är personliga egenskaper som inte går att förändra i någon större grad. Men min uppfattning är att samtliga dessa egenskaper går att utveckla med kunskap. Det är rimligt att tro att t ex ökade kunskaper i psykologi skulle kunna ge förklaringar på varför någon "tjatar hål i huvudet på en" och varför man själv upplever det som så. Ökade kunskaper om vilka behov en människa kan tänkas vilja tillfredsställa genom detta oavbrutna tjat, leder till ökad förståelse och kanske också till en möjlighet att kunna erbjuda andra vägar för att tillfredsställa sina behov.

"Förr blev jag så irriterad på S hela tiden. Hon är så långsam. Och lat trodde jag. Om jag säger till henne att hon ska ta tvätten ur maskinen så står hon bara där och stirrar in i maskinen. Förr kunde jag bli arg. Men så en gång var jag och lyssnade på en gubbe, det var ett föredrag, och han pratade om demens. Jag kände igen det. Om S bara stirrar in i maskinen så kan det bero på att hon glömt vad hon skulle göra. Nu blir jag inte lika irriterad på henne faktiskt. Det är ju inte för att hon är lat som hon bara stirrar, det beror på hennes hjärna. Jag har mycket mera tålamod."

Att förstå sina egna behov

En mindre grupp av intervjuade vårdare skiljer sig från de andra. För dem är det självklart vilken kompetens som är den viktigaste. Någon kallar den för självkännedom, en annan talar om att "ha koll på sig själv" medan en tredje talar om vikten av att "analysera sig själv". En av dem uttrycker det så här:

"Du kan vara hur gosig och mysig som helst och ha världens mest humanistiska människosyn, men känner du inte dig själv och dina egna behov...så är du ute och cyklar. De utvecklingsstörda har inte en chans om du inte kan hålla isär dig själv och vad du vill med dem och vad de vill. De får aldrig en chans att ha något inflytande om du är där och blandar ihop dina egna önskningar med deras."

Dessa vårdare talar också om en vårdares skyldighet att vilja förändra och därmed att vilja förändring av sig själv.

"Man måste hela tiden titta på sig själv i ett mikroskåp, så att man kan se även sina trista sidor. Kanske vill man förändra dem. Hur det än är, så måste man förändras. För gör vi inte det så kan inte de som bor här heller göra det. "

När vårdarens behov står i samklang med den utvecklingsstördes behov brukar inga problem uppstå. Det gör det däremot när vårdaren försöker tillfredsställa sina egna behov på bekostnad av den utvecklingsstörde personens behov. Det senare är inte ovanligt, vill jag påstå. Tydligt blir detta när vårdarens behov av att vara duktig och att uppfattas som duktig av andra, förhindrar att den utvecklingsstörde personen ges möjlighet att utföra saker som hon eller han faktiskt klarar av.

Vårdaren kan också känna sig tvungen att "köra över" den utvecklingsstörde för att tillfredsställa andras behov, t ex anhörigas:

"Jag är hela tiden så rädd att de ska komma, för jag vet att när de kommer och ser att hans säng är slarvigt bäddad, så tycker de att personalen är dålig och lat, som inte ens kan bädda hans säng. Och då känner jag mig jättedum. De fattar inte vad jag menar. Det viktiga är ju för dem att sängen är snyggt bäddad, inte att han gjort det själv. Så när jag jobbar så bäddar jag hans säng."

Det kan också gälla kollegorna:

"Det går inte att göra som man ska göra. Om alla som bor här ska göra det de kan så tar det så lång tid och då hinner jag inte...På helgerna t ex, om alla ska duscha själva och duka själva och så...då hinner inte jag tvätta golvet innan dagpersonalen kommer och jag vet att de tycker att det är dåligt gjort av mig. Det känns som om de tycker att det ska vara klart när de kommer. Jag känner mig dum om jag inte hunnit med."

Städbehov och egna behov

Genom intervjuerna har det framkommit att städningen är något väldigt centralt i en gruppbostad. Av många uppfattas städningen som en möjlighet att få uträtta något som ger ett synligt resultat. En möjlighet att få känna att man verkligen gjort något under sitt arbetspass.

Problemet uppstår när man ska definiera vad som är "normal" städning. Just städningen belyser hur olika vi uppfattar vad som är normalt och hur dessa olika uppfattningar ofta står i vägen för att kunna se vad som egentligen är den utvecklingsstörde personens behov.

Ofta projicerar man också sina egna känslor på den utvecklingsstörde personen:

"B sitter hela tiden på sitt rum och läser och lyssnar på radion. Alldeles ensam. Jag försöker hela tiden dra ut honom till oss andra. Jag ser ju hur ledsen och ensam han känner sig när han inte får vara med i gemenskapen. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker på det. Men han vill inte. Han går hela tiden in till sitt rum. Han fattar inte hur ensam han är. Han verkar inte vilja inse det."

Här måste man vara uppmärksam. Är det självklart att det är mannen som vårdaren talar om, eller talar hon om sig själv?

En del har lyckats

Svårigheterna i vårdaryrket hänger samman med de senaste årens dramatiska förändringar för personer med utvecklingsstörning. En del vårdare med mångårig erfarenhet i bagaget har lyckats förändra sina perspektiv och sina attityder. Men många andra gamla såväl som nya har inte insett förändringarnas betydelse för den egna yrkesrollen. Kunskaperna om vad syftet med verksamheten är - så som den uttrycks i LSS - är mycket bristfälliga. Trots att det är fem år sedan lagen trädde i kraft, så var det ingen av de nio vårdarna som intervjuades enskilt, som kunde redogöra för lagens intentioner eller innehåll.

Det råder ingen som helst tvekan om att flertalet vårdare är hängivna sin uppgift och att det finns stor kompetens inom yrkeskåren. Men det behövs en tydligare målstyrning, en fokusering på uppdraget och en helt annan satsning på att höja kunskapsnivån hos vårdarna än vad som nu är fallet.

Sammanfattningen av Lill Janssons 10-poängsuppsats har gjorts av Hans Hallerfors.