Artikel frn Intra 4/2002.
Vrdare
- ett yrke i utfrsbacken -
Att arbeta med personer med utvecklingsstrning krver idag mer n ngonsin. Den funktionshindrades rtt att bestmma sjlv, kade krav frn anhriga och det minskade stdet frn arbetsledning och stdteam, har inneburit att vrdaren ftt axla ett allt tyngre ansvar. Detta samtidigt som borttagna utbildningsinsatser och dlig lneutveckling frvandlat yrket till ett lgstatusyrke.
Under vrdhemsperioden var personalsituationen periodvis katastrofal. Ofta rekryterade man vrdpersonal direkt frn gatan. Eftersom det sllan stlldes ngra krav p utbildning eller erfarenhet s blev vrden p de stora institutionerna drefter. vergrepp sattes i system, personalomsttningen var (i storstderna) besvrande och pressen hade gott om material till skandalartiklar.
Under 60- och 70- talet byggde man ut den ettriga vrdarutbildningen. Successivt utbildades vrdhemspersonalen och ett nytt yrkesmedvetande vxte fram. D som nu s kom en hel del personal in "frn sidan". Man hade arbetat ngra r i olika yrken eller kanske studerat p helt andra vgar innan man av en slump hamnade p vrdhemmet. Efter ngot rs arbete kunde dessa personer, med bibehllen ln, genomg vrdarutbildning. Det gjorde det mjligt, ocks fr dem som redan hunnit skaffat familj och hade frsrjningsbrda, att erhlla de ndvndiga teoretiska redskapen fr arbetet.
P vrdhemmen fanns ofta en utvecklad gemenskap mellan personalen. Fackfreningsmtena var vlbeskta, vilket skapade ett starkt tryck p fackfreningens frtroendevalda och p arbetsgivaren.
Den stora omstllning som vrdhemsnedlggningarna innebar krvde stora insatser p personalsidan. Det satsades friskt p internutbildning och det blev p mnga hll mjligt att g olika pbyggnadsutbildningar, ocks p hgskoleniv, p betald arbetstid. Kunskapsnivn hjdes och en kr av vlutbildade vrdare och frestndare skapades. Det var i huvudsak dessa personalgrupper som genom sitt arbete frvandlade vrdhemsnedlggningarna och utflytten till gruppbostder och integrerat boende till den succ som det blev. Det r ocks ofta denna kr av vrdare som fortfarande utgr stommen i verksamheten p mnga hll i landet.
Men sedan 90-talets mitt har det sluttat utfr. Lttast kan man konstatera det genom att jmfra lneutvecklingen fr andra grupper. Det r vl knt att skillnaden i ln mellan industri- och vrdarbete minskade fram till 90-talet. Sedan har klyftan mellan dessa grupper terigen kat kraftigt. Trots allt tal om rttvisa och jmstlldhet r det de offentliga, kvinnodominerade yrkena som har haft smst lneutveckling i samhllet.
P 80-talet lg vrdare, mentalsktare och underskterskor jmsides i lneligan. De ansgs likvrdiga vad gller utbildningskrav och arbetsinsats. Likas med de vrdare som arbetade p ungdomshem och liknande (t ex LVU-hem). Den sista gruppen brt sig redan d ur Kommunal och bytte fackfrbund till SKTF samt skaffade sig en ny titel: behandlingsassistent. r 2000 hade dessa grupper en medel-inkomst per mnad enl fljande:
Behandlingsassistent 16 800
Sktare 15 925
Underskterska 15 741
Vrdare 15 525
Som synes har vrdarna haft den smsta lneutvecklingen. Det r ingen tillfllighet. En rad olika faktorer har bidragit till att minska vrdet av arbete inom handikappomsorg.
Den ettriga vrdarutbildningen har skrotats. Tanken har istllet varit att man ska slussa in intresserade ungdomar p det nationella omsorgsprogrammet, dr det finns en frdjupningsgren som handlar om arbete med utvecklingsstrning.
Som Brittmarie Fagerlund skriver p sidan tv, har resultatet blivit att allt fler saknar en stabil grund-utbildning fr det arbete de utrttar. Allt frre verkar ocks vlja handikappomsorg som frdjupning och de lrare som har kompetens att undervisa om detta verkar minska i antal.
Fr den stora grupp av personal som kommer in i handikappomsorg utan utbildning finns idag p sin hjd en introduktionsutbildning p max tta veckor.
90-talet innebar en helt ny inriktning p lnepolitiken. Det r oklart vad som fick Kommunal att acceptera en uppluckring av den tidigare "rttvisa" lnesttningen, dr alla med samma yrkesbeteckning och anstllningstid fick samma ln.
Nu infrdes en mer godtycklig modell med individuell lnesttning dr den enskildes arbetsinsats ska vrderas av arbetsledningen. Modellen har frvisso varit till gldje fr ett ftal men den har ocks medfrt ondliga lnediskussioner och stt mycken split och ilska. Framfr allt har den frndrat inriktningen p lnediskussionerna bland de anstllda. Om man tidigare jmfrde sig med andra grupper i samhllet, jmfr man sig idag istllet med sina kamrater.
Avvecklingen av vrdhemmen innebar ocks att den fackliga verksamheten bland personal inom handikappomsorg i det nrmaste har upphrt. Orsakerna till detta r flera.
Allt fler arbetar p obekvma arbetspass och har svrt att frena fackligt arbete med familjeliv och fritidsaktiviteter. Ju bttre mjligheter man har att trffas och stlla krav, ju starkare blir man.
Utflytten till gruppbostder och decentraliseringen av den dagliga verksamheten har inneburit att de flesta kontakter mellan olika arbetsplatser helt frsvunnit. Personalen arbetar ensam eller tillsammans med ett ftal och mter nstan aldrig personal frn andra enheter.
Tidigare fanns speciella sektioner och klubbar fr personal inom omsorgen. Det fanns ocks en speciell facklig yrkeskommitt p frbundsniv i Kommunal som diskuterade och drev fackliga frgor fr omsorgspersonalen. Idag har allt detta frsvunnit. Personalen i handikappomsorgen ingr numera i de storsektioner som finns i varje kommun. Dr r man fr det mesta en frsvinnande liten grupp med minimalt inflytande.
Den ideologiska motiveringen fr kommunaliseringen r lika giltig idag som fr sex r sedan. Personer med funktionshinder ska vara medborgare som alla andra i kommunen och det r dr ansvaret fr stdinsatserna br ligga. Men fr personalen innebar kommunaliseringen en rad negativa konsekvenser:
I stort sett all internutbildning frsvann. Kommunerna ansg sig inte ha rd att bibehlla det ofta avancerade utbud av olika internutbildningar och fortbildningsinsatser som landstingen skapat. Detta frsmrade utbildningssituationen ytterligare.
Kommunerna hade redan frn brjan en njugg instllning till handikappomsorgen. Trots att skattevxlingen och de statliga bidragen innebar, och fortfarande innebr, att man kompenseras fr kostnaderna har man frammanat bilden av den alltfr dyra handikappomsorgen.
Kommunerna hade skerligen rknat att gra betydande samordningsvinster med ldreomsorgen, nr handikappomsorgen flyttades ver frn landstingen. Men dessa har i stort sett uteblivit.
Dremot har man pressat ner vrdarnas lner s att de kommit i niv med personal inom ldreomsorgen.
Man har ocks frsmrat statusen p arbetet genom att frska skapa ngot slags universalvrdbitrde som kan arbeta inom svl ldreomsorg, som missbruksvrd och handikappomsorg. Drigenom har man ocks kunnat anvnda lediga tjnster inom handikappomsorgen fr omplacering av personal som tex slitit ut sina ryggar inom ldreomsorg.
Kommunerna har ftt std i denna sin nedvrdering av arbetet inom handikappomsorgen av de ideologer som sett en motsttning mellan personalens kompetens och yrkesidentitet och den funktionshindrades strvan efter att f makt ver sitt std.
Denna syn har framfr allt gllt personlig assistans men den har ocks "spillt ver" p annan personal inom handikappomsorgen.
I handikappolitiska sammanhang, i antologier, i forskningsrapporter, p studiedagar och vid olika typer av symposier med inriktning p handikapp, r det pfallande hur osynligt sjlva arbetet med funktionshindrade har blivit. Det r som om det inte vore mnniskor av ktt och blod som har att frverkliga de handikappolitiska mlsttningarna i sitt arbete. Ofta omnmns personalen bara som ett behov av "fler hnder i vrden".
De enda gnger personalens kompetens kommit upp p agendan r nr man diskuterat "bemtande". Men d har det ofta bara handlat om mtet mellan handlggaren och den funktionshindrade eller dennes fretrdare.
Dremot har det varit tyst om det dagliga bemtande som sker inom ramen fr gruppbostder och daglig verksamhet. Fr de allra flesta personer med allvarliga funktionshinder, de som fr std enl LSS, s r det just detta bemtande som r helt avgrande fr hur vardagen gestaltar sig.
Det ointresse som finns fr det faktiska arbetet med std och service manifesterar sig kanske allra mest i sjlva yrkesbeteckningen. Alla parter har fr lnge sedan insett att beteckningen "vrdare" eller "vrdarinna" r frlegad. "Vrd" i traditionell mening tillhr vrdhemsepoken.
Anhriga och andra reagerar idag negativt nr de fr reda p att deras barn kommer att tas om hand av "vrdare". Vissa kommuner har p egen hand frskt ndra beteckningen. Den vanligaste alternativa benmningen r "boendestdjare" men ven "omsorgspedagog" och "omsorgsassistent" har frekom-mit.
Men s lnge som yrkesbeteckningen inte ndras i avtalet, kommer det att vara "vrdare" som gller. Och ingen p ansvarigt hll verkar bry sig. Kommunfrbundet har fullt upp med att frska vltra ver kostnaderna fr LSS p staten. Man verkar inte vilja medverka till bttre frutsttningar fr den handikappomsorg som kommunerna trots allt ansvarar fr.
Det mrkliga r att denna nedvrdering av vrdaryrket skett samtidigt som de faktiska kraven p personalen i gruppbostder och daglig verksamhet idag r strre n ngonsin. Nedlggningen av vrdhemmen innebar att ett brett spektrum av std- och resurspersoner frsvann. Mycket av det ansvar som tidigare tex legat p institutionsskterskan, fritidsavdelningen och personalavdelningen ligger nu direkt p personalen i gruppbostderna.
Kommunaliseringen innebar en fortsttning p denna utveckling i och med att vuxenteamen i praktiken frsvann som en resurs fr gruppbostderna. S smningom har ocks frestndarna frsvunnit. Frn att dagligen ha varit nrvarande s kommer frestndaren nufrtiden oftast bara en gng i veckan och deltar p konferensen eller personalmtet. I vrigt fr vrdarna ensamma, ofta utan insyn, ansvara fr att alla fr ett bra std. Ett sdant kat ansvar brukar i normala fall leda till krav p frbttrad utbildning och kad ln.
Men s har inte skett. Om ngra r kommer nu den stora gruppen av 40-talister att brja g i pension. Behovet av nyrekrytering kommer att bli akut. Om inte frr kommer man nog d bli varse de problem som nuvarande personalpolitik inom handikappomsorgen medfr.