Christina Renlund
Tal vid mottagande av INTRA-priset
Stort Varmt Tack! NŠr jag har fšrberett vad jag vill sŠga hŠr idag och mitt Tack har det
mest pŒtagliga varit hur glad och stolt jag Šr. Att fŒ Tacka, att fŒ chansen
att sŠga nŒgot om vad jag har varit med om i mitt lŒnga yrkesliv. Ett yrkesliv
dŠr det har varit mšjligt att kombinera starkt engagemang i arbetet med
fšrebyggande insatser och utŒtriktat arbete, med medmŠnsklighet och socialt
engagemang. Ett arbete dŠr jag har haft stora mšjligheter att pŒverka och vara
med om fšrŠndring bŒde direkt fšr barn, unga och vuxna och deras familjer och
ocksŒ i skapandet av ny kunskap och nya insatser.
Att arbeta med personer i behov av
sŠrskilt stšd Šr alltid att samarbeta med fšrŠldrar och nŠrstŒende. Att bli fšrŠlder Šr att ge livshjŠlp och bli fšr evigt sŒrbar,
sa en mamma till en flicka med utvecklingsstšrning, en mamma som jag mštte pŒ
80-talet. Det hon sa, har jag burit med mig. Och en pappa till en son med stora
funktionsnedsŠttningar pratade om den stora sorgen och maktlšsheten i att inte
kunna ta bort sin pojkes svŒrigheter och sjukdom. Han sa: Varje barn Ð oavsett sina fšrutsŠttningar Ð Šr vŠrd att stŒ upp fšr
och vara nŠrvarande fšr och sŒ sa han
I mitt liv har glŠdjen vunnit šver sorgen med 2 - 1.
SŒ till 2 minuters omsorgshistoria. Jag bšrjade som ny ung psykolog pŒ Salberga specialsjukhus 1974 i en tid
nŠr mŒnga barn och vuxna med utvecklingsstšrning levde pŒ anstalter och institutioner.
Ni som inte har sett det i Sverige har sett bilder frŒn institutioner i
vŠrlden. Psykologerna och POMS-handikappsykologernas fšrening arbetade
kraftfullt tillsammans med andra i omrŒdet fšr utvecklingsstšrdas rŠttigheter att
bo i sin familj och leva i samhŠllet och hade tillsammans med fšrŠldrar en
stark inverkan pŒ nedlŠggningen av institutionerna. Det hŠr Šr inte lŒngt borta
i tid.
Det
har jag tŠnkt mycket pŒ i det bistŒndsarbete vi gjort i ideella organisationer
nŠr vi till exempel utbildade alla blivande barnlŠkare i Lettland, eller nŠr vi
arbetat fšr mŠnskligare fšrhŒllanden pŒ barnhem i RumŠnien dŠr jag under mŒnga
Œr ŒtervŠnde till samma barn och samma barnhem. Och tillbaka till Sverige och till
Karl Grunewald, Stiftelsen Intras
grundare. Ingen har betytt sŒ mycket fšr utvecklingen i omrŒdet som Karl. TŠnk
att vi har haft en sŒn fšrebild. Karl, som jag mštte redan 1974 pŒ just Salberga specialsjukhus. Han sa dŒ till oss unga: "Ni
kommer att mšta mycket motstŒnd nŠr ni pratar om "ut frŒn institutionerna,
nedlŠggning av anstalterna och ut i samhŠllet, det kommer att bli tufft" men
ni Šr de som kan gšra det. Kom ihŒg, jag stŒr alltid bakom er, ni kan gšra det.
" Och Karl vi gjorde det. 15.000 personer flyttade ut i samhŠllet. Och vi vet alla
att Karl har beskrivit samhŠllsutvecklingen i sin bok FrŒn idiot till medborgare.
Till
er som arbetar i fŠltet idag, till er unga kollegor som Šr hŠr vill jag sŠga: Ni
Šr i ett omrŒde med stora behov av kunskap, av utveckling av kunskap, behov av
samverkan. Behov av professionellt engagemang, sŠrskilt idag nŠr LSS hotas. Och
jag hoppas att ni i ert arbete fŒr stšd och kraft av nŠrheten till personerna
sjŠlva och deras nŠrstŒende och ocksŒ av andra professionella, precis sŒ som vi
i vŒr generation fick.
Vad
har hŠnt pŒ 40 Œr? Vad har fšrŠndrats pŒ 40 Œr? Vi har gŒtt frŒn insatser som
hade fokus fšrŠldrar till att under slutet av 1990- talet
ocksŒ erbjuda samtal och stšd direkt till barnet/personen som sjŠlv har
funktionsnedsŠttning. Ett tiotal Œr senare kom insatser till syskon och smŒ
syskon i fšrskoleŒlder. Vi har gŒtt frŒn enskilda insatser till att se familjen
som helhet. Professionellt har vi blivit bŠttre pŒ att prata om
funktionsnedsŠttning, om existentiella frŒgor och om samhŠllets insatser. "Varfšr
har barns och ungas rŠtt att fŒ sin ršst hšrd haft sŒ svŒrt att fŒ genomslag i
ditt omrŒde", frŒgade dŒvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg mig nŠr jag
hade skrivit boken Doktorn kunde inte
riktigt laga mig 2007. "Varfšr har det inte varit sjŠlvklart att prata
med barn om det egna livet och funktionsnedsŠttningen eller att ge en škad
delaktighet" , frŒgade hon vidare. Ja, jag tror
att en del av svaret Šr att vi vuxna, bŒde fšrŠldrar och professionella, har
kŠnt oss osŠkra. Att vi fastnat i egna tankar om "€r det rŠtt att prata
nu? Ska jag vŠnta tills hon frŒgar?" Och vi har inte riktigt vetat vad vi
ska gšra eller hur vi kan prata. Idag vet vi mer, idag kan vi mer. Vi har
hŠmtat kunskap frŒn barn, unga, vuxna, nŠrstŒende och skapat samtalsverktyg och
sŠtt att prata och šppna fšr samtal.
Det
finns ingen en-personspsykologi, vi Šr och blir till i vŒra erfarenheter och relationer.
Att arbeta med personer i behov av sŠrskilt stšd Šr dŠrfšr ocksŒ alltid att
samarbeta med fšrŠldrar och nŠrstŒende och samverkan mellan olika insatser. DŒ vill
jag sŠga nŒgot om nya boken Du fŒr vŠl
sŠga som det Šr - som kom i mars 2017. 24 berŠttelser dŠr nŠrstŒende sjŠlva
berŠttar. Vi fŒr fšr fšrsta gŒngen berŠttelser frŒn fastrar, mostrar, morbršder, en systerdotter, en
gudmor och tvŒ nŠrstŒende, alltsŒ de lite lŠngre bort i familjegemenskapen. De
vars berŠttelser vi aldrig har hšrt. Nya perspektiv, ny kunskap, nya sŠtt att
se.
I boken finns de glasklara
minnesbilderna. HŠr finns sŒrbarhet och det nŠstan outsŠgligt svŒra. HŠr finns
livskraften, stoltheten och glŠdjen. NŠr jag blev intervjuad i PI MŠnniskor och tro
om boken sŒ frŒgade journalisten som sin sista frŒga "Du skriver i
Fšrordet som avslut": I arbetet har jag hšrt stjŠrnorna sjunga. Vad sjunger
stjŠrnorna om? Och jag Šr glad att jag i studion och direktsŠndning fann mitt
svar: De sjunger om ett vi.
De
anhšrigas berŠttelser visar ocksŒ hur det djupt personliga hšr ihop med
samhŠllet. HŠr skymtar oro fšr nedskŠrningar av samhŠllsstšd, oro fšr om stšdet
ska rŠcka, oro fšr om fšrŠldrar ska orka. Oron
fšr om samhŠllets hjŠlp ska finnas nŠr den behšvs, finnas i framtiden. Jag
hoppas att delade berŠttelser ger kraft, kraft att pŒtala, kraft att kŠmpa, kraft att inte
tystna. Och kanske Šr det som en faster i boken sŠger, en av anhšrigas
viktigaste uppgifter att hjŠlpa till att driva de sjŠlvklara frŒgorna om allas
rŠtt till ett vŠrdigt liv. Kanske Šr det den viktigaste anhšriguppgiften? Att
visa sjŠlvklarheten i att fŒ finnas, vara
en del av en familj, en klass, en kompisgrupp, en arbetsgemenskap, ett
samhŠlle. Att visa varje mŠnniskas vŠrde.
KŠra
Stiftelsen INTRA och tidskriften INTRA. KŠra Hans! Tack! Jag Šr stolt šver
formuleringarna i INTRA-priset och det som stŒr dŠr - Att jag fŒr priset fšr att ha byggt kunskap frŒn det barn, syskon och
anhšriga sjŠlva berŠttar.
Stort
Varmt Tack Jag har jag fŒtt det finaste pris jag kan fŒ. Pris inifrŒn
verksamheten - pris frŒn en Stiftelse som arbetar med hjŠrta, kunskap och
engagemang och som aldrig vacklar i sitt samhŠllsengagemang.
Stort Tack!
Christina Renlund